Regnbågsresiliens – HTBTQI+-personers kristålighet i Myanmar efter militärkuppen

Foto: VB

Året 2023 inleddes med nyheter om nya attacker mot Kiev. Kriget i vårt eget närområde har snart pågått i ett år. Medierapporteringen har, med all rätta, kretsat kring skeendena i Ukraina, men icke-desto mindre är det oroväckande att många fasansfulla människorättskränkningar sker i obemärkthet.

Den 1 februari markerar tvåårsdagen för statskuppen i Myanmar då landets militära styrkor, Tatmadaw, med våld försökte ta över makten i landet. MR-Fonden publicerade kort efter kuppen en intervju med en av våra lokala partners som aktivt har deltagit i fredliga protester för demokrati och mänskliga rättigheter. I intervjun lyftes vikten av att också civilsamhällesorganisationer utanför Myanmars gränser uppmärksammar militärens krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Mycket har hänt sedan den här intervjun i mars 2021 och utvecklingen har tyvärr varit väldigt dyster, för att inte säga nedslående. Det illegitima styret har försökt konsolidera makten, men har stött på beväpnat motstånd på många håll. Vissa källor hävdar att Tatmadaw kontrollerar knappt 20 procent av landet. Allt motstånd har bemötts med brutala metoder. Avrättningar av politiska motståndare, tortyr av fångar och systematiska attacker mot civilbefolkningen är numera militärjuntans bekanta modus operandi. Dödssiffran uppgår till flera tusen, över 12 000 har fängslats och mer än miljon har blivit tvingade att fly från sina hem, men civilsamhället har ändå inte låtit sig slås ner.

FN:s särskilda rapportör för situationen för mänskliga rättigheter i Myanmar, Tom Andrews, konstaterade i höstas att civilsamhället är en inspiration och ett ljus i det mörker som omger Myanmar. Enligt Andrews representerar det burmesiska civilsamhället mänskligheten när den är som bäst, just då samhället utsätts för mänsklighetens allra värsta sidor. Också HBTQI+-organisationen som MR-Fonden samarbetat med i ett flertal år har målmedvetet fortsatt sitt arbete för mänskliga rättigheter fast de personliga insatserna är skyhöga.

Organisationen^*) har bland annat bidragit till att ta fram rapporten ”Rainbow Resilience: LGBTQI+ lives and civil society in Myanmar’s coup” som belyser HBTQI+-personers motståndskraft i en ytterst hotfull och osäker omgivning. Rapporten, som publicerats av EU:s Nexus Response Mechanism, åskådliggör den unika utsatthet och sårbarhet som regnbågspersoner upplever, men också den oerhörda resiliens som HBTQI+-nätverket i Myanmar uppvisar trots alla påfrestningar och attacker som de utsatt för.

I rapporten konstaterar man att våldet som riktas mot civila är visserligen ofta urskillningslöst, men sexuella och könsminoriteter har varit särskilt utsatta för olika former av övergrepp, i synnerhet om de har varit högröstade och gjort aktivt motstånd mot juntan. Det är ingen hemlighet att väpnade konflikter och påtvingad migration leder till ökad sårbarhet för personer som redan tidigare har varit föremål för intolerans, hot och våld. Könsbaserat och sexuellt våld används som ett vapen och våld i hemmet eskalerar i krissituationer. Myanmar är dessvärre inget undantag. Minoriteternas kollektiva mentala hälsa var alarmerande redan innan militärkuppen och har nu förvärrats av trauman och ett klimat som präglas av rädsla. Utrymmen där HBTQI+-personer tidigare har upplevt en känsla av gemenskap, samhörighet och trygghet har försvunnit och många känner sig nu oerhört isolerade.

Resiliens har blivit något av ett modeord som nämns i alla möjliga sammanhang. Ordet är trots det, eller kanske just på grund av det, svårt att greppa. Det diffusa begreppet har olika dimensioner, men det är ändå inte helt långsökt att konstatera att civilsamhället och kanske framför allt HBTQI+-nätverket i Myanmar förkroppsligar vad resiliens i grund och botten handlar om. Denna resiliens manifesterar sig i individernas och organisationernas förmåga att utstå exceptionella prövningar och att anpassa sig till en krissituation som testar både deras beslutsamhet och orubblighet.

HBTQI+-organisationerna har blivit tvungna att reagera på de förhöjda risknivåerna och hitta nya arbetsmetoder för att nå ut till de utsatta grupperna. HBTQI+-nätverket samlar in ovärderlig information och förmedlar nyheter via formella och informella kedjor samtidigt som man runtom i landet koordinerar katastrofhjälpen bestående av pengar, förnödenheter, läkemedel och nödinkvartering. Genom att dokumentera de brott som begåtts och erbjuda rättshjälp försöker nätverket också bidra till upprättelse för dem som utsatts för människorättskränkningar.

Civilsamhället spelar således en oumbärlig roll i krishanteringen. Trots detta framkommer det i rapporten att de humanitära insatserna misslyckas engagera de HBTQI+-organisationer som bäst känner till vad biståndsmottagarna behöver. Ett problem är att de traditionella biståndsmodellerna inte alls når fram till regnbågspersoner. Ett annat är att de stödformer som når fram inte alltid är anpassade till målgruppens behov. Nyckelordet ”inkludering” löper därför som en röd tråd genom rapporten. Många aktörer är frustrerade över fokuset på humanitära insatser som inte beaktar hur de mänskliga rättigheterna kränks. Ett rättighetsbaserat arbetssätt (RBA) som inkluderar de berörda grupperna är följaktligen av största vikt.

Frustrationen riktas inte enbart mot de bristfälliga humanitära insatserna, utan också mot legitimeringen av militärjuntans makt genom inbjudningar till olika internationella forum, i kombination med frånvaron av hårdare tag och riktade sanktioner gentemot militärjuntan och dess allierade. FN:s säkerhetsråds resolution 2669, den första resolutionen om Myanmar på 74 år, var efterlängtad då den antogs i slutet av december, men lämnade mycket att önska. Resolutionen fördömer våldet mot civila och kräver att militärledningen genast friger de politiska fångarna och upphör med alla typer av våldsdåd. Säkerhetsrådet vidtog emellertid inga konkreta åtgärder för att förhindra att övergreppen på befolkningen fortsätter, trots att civilsamhället länge har krävt att omvärlden ska förbjuda vapenexporten och stävja pengaflödet till Myanmar samt sätta ett stopp för juntans straffrihet.

MR-Fonden har tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer uppmanat Sverige och EU som en del av det internationella samfundet att visa sig handlingskraftiga och sätta Tatmadaw under press.

I intervjun som gjordes med Waing Waing^*) i mars 2021 konstaterade han att alla är välkomna i kampen för demokrati i Myanmar. Denna enighet och solidaritet olika samhällsgrupper emellan har bestått, säger Waing Waing då MR-Fonden nu dryga 21 månader senare frågar honom om situationen i landet. Han betonar att civilsamhällets sammanhållning bara har blivit starkare då man har bevittnat militärens brutalitet.

Trots att fördomarna och stereotyperna om regnbågspersoner är djupt ingrodda i det burmesiska samhället kunde man ändå ana en optimism och ett momentum kring HBTQI+-inkluderingen innan statskuppen. Denna drivkraft verkar finnas kvar också efter kuppen: HBTQI+-aktivisternas framträdande roll i demonstrationerna har stärkt respekten för regnbågspersoner och den legitima regeringens utnämning av Aung Myo Min, en öppet homosexuell aktivist, som människorättsminister har konsoliderat HBTQI+-inkluderingen inom demokratirörelsen.

Motivationen och resiliensen hos det burmesiska folket har gett upphov till en revolution. Waing Waing, som är chef för HBTQI+-organisationen som MR-Fonden samarbetar med, vill poängtera att det inte endast är fråga om en revolution mot militären, utan också mot de negativa sociala normer som upprätthåller diskriminering på grund av kön, sexualitet, religion och etnicitet.

Befolkningen i Myanmar drömmer trots alla svårigheter fortfarande om en mer hoppfull morgondag. Waing Waing säger att den burmesiska demokratirörelsen ägnar all sin kraft åt att forma en framtid byggd på jämlikhet och respekt, inte diskriminering. ”Det här är en historisk tid för landet och vi har tilltro till vår rörelse”.

Lovisa Östman – Fonden för mänskliga rättigheter

*) Organisationen och dess chef benämns inte vid deras riktiga namn av säkerhetsskäl.