ESK-rättigheterna i Sverige, panelsamtal under MR-dagarna

MR-Fondens uttalade fokus på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är inte resultatet av en slump, utan ett strategiskt val. De mänskliga rättigheterna är ömsesidigt samverkande och odelbara, vilket innebär att de olika rättigheterna hänger ihop och ingen enskild rättighet kan då anses vara viktigare än någon annan. ESK-rättigheterna hamnar trots detta ofta i skymundan av de medborgerliga och politiska rättigheterna och är således förtjänta av större synlighet.

Inte sällan ifrågasätts ESK-rättigheternas rättsliga status och i mångas ögon framstår dessa rättigheter som målsättningar snarare än rättsligt bindande förpliktelser. Det är inte heller ovanligt att ESK-rättigheterna blir föremål för politisk prövning och bortprioritering med hänvisning till kostnader. Denna felaktiga uppfattning är beklagansvärd, men inte desto mindre skadlig, då konsekvenserna på individnivå blir påtagliga och allvarliga då rättigheterna försummas.

Ett problem, som återspeglas i ESK-rättigheternas låga anseende, är att arbetet med ESK-rättigheterna begränsas till ad hoc insatser, t.ex. inför regeringens periodiska rapportering till FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. MR-Fonden vill därför tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer bistå skyldighetsbärarna i att utveckla en kontinuerlig och systematisk process som integrerar arbetet med ESK-rättigheterna i den löpande verksamheten.

Det var mot denna kontext som MR-Fonden torsdagen den 17 november ordnade ett samtal om ESK-rättigheternas status i dagens Sverige. Seminariet, med titeln ”Hur lever Sverige upp till sina åtaganden om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter?”, samlade sakkunniga som inom sina olika yrkesroller strävar efter att förstärka ESK-rättigheterna.

Mia Ahlgren från Funktionsrätt Sverige representerade rättighetsbärarna och betonade hur viktigt det är att ta till vara och följa upp de rekommendationer som FN:s ESK-kommitté ger efter varje rapporteringsrunda. Rekommendationerna ska inte ses som en börda att bära, utan snarare som ett verktyg som man kan och bör utnyttja. Denna synpunkt delades av skyldighetsbärarnas representant, Lovisa Strand, som i egenskap av strateg för mänskliga rättigheter i Örebro kommun arbetar med rättigheterna på lokal nivå. Strand konstaterade att det vore välkommet med en systematiserad rapporteringsprocess. En tydligare styrning från statliga beslutsfattare skulle även bidra till att arbetet med ESK-rättigheterna prioriteras på kommunal nivå.

I seminariet medverkade också Henrik Ingrids som under hösten fungerat som fokalpunkt för ESK-rättigheter vid det nya Institutet för mänskliga rättigheter som inrättades vid årsskiftet. Ingrids berättade om sitt och institutets arbete för att främja säkerställandet av ESK-rättigheterna i Sverige. Som fokalpunkt är man bland annat ansvarig för framtagandet av institutets egen parallellrapport till ESK-kommittén och strävar efter att upprätta goda kontakter med olika aktörer, såväl rättighetsbärare som skyldighetsbärare.

Övriga paneldeltagare var MR-Fondens folkrättsrådgivare Charlotta Göller samt praktikant Lovisa Östman. Seminariet modererades av Maria Johansson från MR-Fonden.

Fonden för mänskliga rättigheter vill rikta ett särskilt varmt tack till samtliga paneldeltagare samt Antidiskrimineringsbyrån Uppsala, Funktionsrätt Sverige, Independent Living Institute (ILI), Trajosko Drom och Äldreupproret för deras bidrag till seminariet i form av exempel som synliggör hur ESK-rättigheterna efterlevs i Sverige i dag.

Sammanfattningsvis konstaterades att vi behöver bli bättre på rättighetsperspektivet och på att prata om rättigheter som rättigheter. Vi behöver arbeta tillsammans, ta tillvara rekommendationerna, ta till vara den kunskap som finns hos civilsamhället och allt det material som tas fram. Vi behöver också hjälpas åt att lyfta upp frågorna på den politiska dagordningen som de mänskliga rättigheter de är.

Nedan de exempel som lästes upp under seminariet:

Antidiskrimineringsbyrån Uppsala
Antidiskrimineringsbyrån Uppsala är en av 18 lokala antidiskrimineringsbyråer i Sverige som erbjuder kostnadsfri rådgivning och stöd till personer som upplever sig ha blivit diskriminerade.

Antidiskrimineringsbyrån vill med sitt exempel synliggöra barnens rättigheter. Det är nämligen ett faktum att barnfattigdomen ökar i Sverige. I Uppsala län lever 17 procent av barnen i s.k. relativ fattigdom. De ekonomiska skillnaderna mellan olika områden i länet har dessutom ökat de senaste åren. Den här utvecklingen är speciellt oroande då man vet att ekonomisk utsatthet hos barn leder till osäkerhet och toxisk stress som är skadlig för hjärnans utveckling.

Inte enbart familjeförhållandena utan också skolvärldens tillkortakommanden hindrar barn från att åtnjuta sina rättigheter. Antidiskrimineringsbyråerna kontaktas allt oftare av barn med funktionsnedsättning som inte får sin rätt till utbildning tillgodosedd. Lyckligtvis har skyddet för personer med funktionsnedsättning stärkts i och med att bristande tillgänglighet fördes in som diskrimineringsform i Diskrimineringslagen 2015.

Trajosko Drom
Trajosko Drom är en romsk kvinnoförening som arbetar med rättighetsfrågor och social utveckling för den romska minoriteten.

Också Trajosko Drom lyfter barnens rättigheter och bristerna i skolvärlden. De romska barnens möjligheter till likvärdig skolgång förverkligas inte i Sverige idag och förutsättningarna har i själva verket försämrats det senaste decenniet. Skolkvaliteten i utsatta områden har försämrats och antalet romska barn som går ut grundskolan med godkända betyg har förblivit låg. Inte heller andelen som går vidare till gymnasiet har ökat. De riktade pedagogiska och sociala insatser och strukturförändringar som behövs för att förbättra skolans tillgänglighet för romska barn har uteblivit.

Sverige har en strategi för romsk inkludering som sträcker sig fram till 2032 och som också omfattar utbildningsväsendet. Men det räcker inte att det finns en välformulerad strategi – det behövs också konkreta, mätbara mål, ett system för uppföljning och framförallt en tillhörande budget för att åtgärderna ska få resultat.

Independent Living Institute, ILI
Independent Living Institute, ILI, presenterar sig som en ideell tankesmedja som främjar självbestämmande för personer med funktionsnedsättning.

ILI vill med sitt exempel värna rätten till social trygghet och uttrycker oro för den bekämpning av bidragsberoende som presenterades i den nya regeringsförklaringen och budgetpropositionen. För att motverka bidragsberoende vill regeringen nu skärpa försörjningskravet vid anhöriginvandring och införa ett krav på egenförsörjning för att få svenskt medborgarskap. Regeringen föreslår också att det ekonomiska stödet ska villkoras med krav på arbete och medborgarskap.

Den nu föreslagna inskränkningen av rätten till ekonomiskt stöd kan leda till att rätten till social trygghet inte förverkligas för exempelvis personer med funktionsnedsättning som inte kan försörja sig själva. I synnerhet migranter med funktionsnedsättning skulle drabbas oproportionerligt hårt om de nu föreslagna åtgärderna förverkligas. Förslagen skulle vara minst sagt problematiska med tanke på Sveriges skyldighet att förverkliga rätten till social trygghet progressivt och utan diskriminering.

Äldreupproret
Äldreupproret är en fri, obunden grupp som vill skapa opinion för en förändrad syn på äldre människor och för en bra och trygg äldreomsorg.

Det är just problemen inom äldreomsorgen som Äldreupproret vill lyfta i sitt bidrag idag. I slutet av sommaren publicerade nämligen Inspektionen för vård och omsorg, IVO, en rapport som synliggör missförhållanden inom Äldreomsorgen. I sin presentation av rapporten framhåller IVO att livsavgörande bedömningar ofta görs av personal som har lägst utbildningsnivå och låg kompetens i det svenska språket. Vården i livets slutskede följer inte reglerna. Bristerna är omfattande och allvarliga och att lägsta nivå är oacceptabelt låg.

Ett exempel är när vården övergår till livets slutskede. Då ska ansvarig läkare hålla ett samtal med patienten och/eller hens anhöriga. Samtalet är viktigt för att patienten ska få inflytande över den sista tiden i livet. Trots detta saknas dokumenterade samtal i 3 fall av 4 där patienten har avlidit och i mer än hälften av fallen har anhöriga inte bjudits in till sådana samtal.