Problematiken vid irreguljära adoptioner från Colombia uppmärksammas av MR-Fonden i rapport
Foto: flickr
I mars 2022 presenterade Fonden för mänskliga rättigheter (MR-Fonden) Rapporten om irreguljär internationell adoption av colombianska barn i anknytning till den väpnade konflikten till den colombianska sanningskommissionen i samråd med den holländska organisationen Plan Ángel Foundation.
Rapporten undersöker de omständigheter som orsakade ett stort antal irreguljära adoptioner i Colombia under 1970–1990 talet samt de följder som dessa adoptioner medfört. Syftet var att uppmärksamma problematiken rörande de irreguljära adoptionerna samt vikten av att utreda detta i förhållande till den väpnade konflikten i Colombia. Irreguljär adoption är ett stort människorättsligt problem som var viktigt att inkludera i den colombianska sanningskommissionens rapport för att offren skall få upprättelse. Rapporten gjordes utgående från intervjuer med offer i den irreguljära adoptionsprocessen, slutrapporten från den holländska sanningskommissionen för undersökandet av internationell adoption från 2021 (Committee Investigating Intercountry Adoption på engelska) samt intervjuer med sakkunniga och relevant material inom området. Länder som nämns i rapporten är Sverige, Nederländerna, Colombia, Tyskland, Kanada, USA och Frankrike.
Enligt rapporten beräknas över 50 000 barn ha blivit adopterade från Colombia under de senaste 30 åren, varav det i många av fallen saknas tillräckliga statliga handlingar för adoptionen. I Sverige var antalet barn som adopterades från Colombia mellan åren 1970–2018 beräknat att vara 4959 enligt Adoptionscentrums statistik.
Den väpnade konflikten i Colombia innebar en stor ökning av våldet i de konfliktdrabbade regionerna. Konflikten medförde även ett ökat antal internflyktingar samt ökad arbetslöshet, ojämlikhet och strukturellt våld. Dessa omständigheter gjorde den colombianska befolkningen mer utsatt, speciellt de i en socioekonomiskt svag situation, och därav ett lättare offer för irreguljär adoption. Dessutom saknades ett juridiskt regelverk för adoption i Colombia fram tills mitten av 70-talet. På samma gång ökade adoptionsefterfrågan i bland annat Europa. På grund av den ökade efterfrågan skapades ett tryck på ett överensstämmande utbud på barn att adoptera. I denna kontext växte ett korrupt system av irreguljär adoption fram där adoption skedde under okontrollerade förhållanden, med en bristande involvering av staten, behöriga myndigheter och adoptionslandet. I Colombia gav detta även utrymme för människosmugglare, myndigheter och andra aktörer att utnyttja situationen och delta i den irreguljära adoptionsprocessen.
Ett exempel där myndigheter har deltagit i irreguljär adoption är i Carlos Alberto Apráez fall.
År 1992, när Carlos Alberto var ett spädbarn blev hans pappa gripen för ett brott av en speciell insatsstyrka från den colombianska polisen. Vid gripandet kidnappades emellertid även mamman, Carlos Alberto och hans farbroder av insatsstyrkan. Mamman och farbrodern försvann efter detta och hittades senare mördade. Carlos Alberto hittades ensam och omhändertogs av staten som tog beslutet att påbörja en irreguljär adoptionsprocess eftersom barnet av staten ansågs vara övergivet. Carlos Alberto adopterades bort under ett falskt namn, trots att hans farmor var vid liv och ville ha vårdnaden om honom. Adoptionsbeslutet hävdes senare av den colombianska domstolen, men då hade Carlos Alberto redan adopterats i Sverige och trots att farmodern fick rätt att hälsa på barnet fick hon aldrig den fulla vårdnaden om honom.
I adoptionsländerna, bland annat Sverige, har stödet för de adopterade personerna saknats. Det saknas lämpligt psykosocialt stöd för personerna och kompetensen hos adoptionsmyndigheterna angående uppsökandet av den biologiska familjen är bristande. Gemensamt hos de intervjuade adoptivbarnen i rapporten är känslan av att ha blivit bestulen på sin identitet, vilket utgör ett trauma. Enligt en svensk studie med internationellt adopterade personer födda 1970–79, löpte personerna en högre risk att under tonår och tidig vuxenålder lida av mentala problem och socialt utanförskap. Staten i adoptionslandet skulle vara en viktig resurs för att hjälpa de adopterade i sökandet av den biologiska familjen, så att de kunde återta sin identitet, sitt språk och sin kultur. Dessutom finns en avsaknad av tillräckligt psykosocialt stöd från staten för de adopterade. När det statliga stödet är bristande faller istället allt ansvar då på den adopterade själv. Sofia Anderson berättar:
“2011 kontaktade jag Adoptionscentrum, AC, för att påbörja sökandet efter mina rötter, och jag skrämdes av en av de anställda som talade om riskerna som det innebar att söka efter min biologiska familj. Enligt AC fanns det inga register och inga fler individuella fall kunde mottas. Vid tiden för min adoption gavs all information till adoptivföräldrarna, men mina fick ingenting” (översatt citat från s. 32 i rapporten)
Vidare kräver uppsökandet av den biologiska familjen finansiella medel av den adopterade, som inte får några statliga understöd. I jämförelse får adoptivföräldrar 75 000 kronor som finansiellt stöd av staten för en internationell adoptionsprocess.
Två relevanta konventioner i området är Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (Haags adoptionskonvention), vilka Colombia har ratificerat. I dessa etableras bland annat principen om beaktandet av barnets bästa vid adoption, involveringen av kompetenta myndigheter i adoptionsprocessen samt principen att internationell adoption endast skall ske om det inte finns familjemedlemmar eller andra närstående som kan adoptera barnet (brukar benämnas med principen om subsidiaritet). I Colombia togs lagstiftande åtgärder under det senare 1900-talet för att reglera adoption juridiskt. Två viktiga milstolpar var kravet på ett juridiskt beslut för att genomföra en adoption, som infördes 1975 och kravet på att adoptivföräldrarna skall besöka Colombia vid adoptionen, som infördes 1985. Varken dessa eller de ratificerade konventionerna implementerades effektivt i Colombia, vilket bland annat Carlos Albertos fall som skedde under 90-talet är ett bevis på.
Vid en irreguljär adoption är det inte möjligt att trygga den adopterade personens samt den biologiska familjens rättigheter, vilket leder till människorättskränkningar av dessa individer. I enlighet med artikel 8 av CRC har varje barn rätten till sin identitet, vilket innebär rätten till sin nationalitet, sitt namn och sin familj. Därav klassas irreguljär adoption i rapporten om irreguljär adoption även som en form av exil* där barnets grundläggande rättigheter kränks.
I slutet av rapporten finns även rekommendationer för hur problemet med irreguljär internationell adoption kan hanteras I rekommendationerna betonas bland annat vikten av en djupgående och oberoende utredning som undersöker de korrupta aspekterna av oregelbunden adoption. I denna undersökning är även ett koordinerat arbete mellan colombianska myndigheter och myndigheterna i adoptionsländerna viktigt. Vidare bör den colombianska staten enligt rekommendationerna erkänna sin skuld i fall av irreguljär adoption och upprätta en nationell adoptionsmyndighet med uppgiften att hjälpa de som är adopterade under irreguljära omständigheter att få tillgång till sin identitet. Dessutom bör staten på det rättsliga planet aktivt motverka människosmuggling och oregelbunden adoption.
Denna rapport lämnades in till Kommissionen som den 7 november ska redovisa sitt uppdrag gällande utredningen som analyserade hur regelverk, organisering och processer inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet har fungerat tillbaka i tiden fram till i dag.
Syftet är att kommissionens utredning ska klargöra förekomsten av eventuella oegentligheter inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet och hur regeringen, berörda statliga myndigheter, kommuner, auktoriserade sammanslutningar, ideella organisationer och andra privata aktörer agerat och förhållit sig till eventuella oegentligheter utifrån ansvar och roll.
Kommissionerna rapport kan bidra till lärdomar och förslag för att förhindra återkomsten av problematiken. Läs: Kommittédirektiv 2021:95 Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt
* Läs om adoption som en form av exil på s. 354-357 i den colombianska sanningskommissionens rapport “La Colombia fuera de Colombia”
