Mänskliga rättigheter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Den 10 december 1948 antog den då nybildade organisationen FN (Förenta nationerna) den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen är en global vägledning för frihet och jämlikhet, som skyddar varje persons rättigheter över hela världen. De mänskliga rättigheterna är därmed universella – de gäller alla människor över hela världen oavsett land, kultur, kön, hudfärg, religion eller andra egenskaper.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna består av 30 artiklar som tillsammans uttrycker de grundläggande och universella fri- och rättigheterna. Artiklarna behandlar både vad alla har rätt till, som frihet och utbildning, och vad alla har rätt att vara fri från, som slaveri och tortyr. De mänskliga rättigheterna är en gemensam viljeyttring och ett moraliskt ställningstagande av världssamfundet, som alla stater ska leva upp till, men som inte är juridiskt bindande. Förklaringen utgör dock utgångspunkten för många juridiskt bindande fördrag, konventioner och traktat. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna utgör grunden i det internationella arbetet med att övervaka de mänskliga rättigheterna i världens stater.

De mänskliga rättigheterna är ömsesidigt samverkande och odelbara. Det betyder att de olika rättigheterna utgör delar av samma helhet på ett sådant sätt att ingen enskild rättighet kan anses vara viktigare än någon annan.

De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och reglerar i grunden förhållandet mellan staten och individen. De utgör en begränsning av statens makt över individen och slår samtidigt fast vissa skyldigheter för staten. Alla människor som befinner sig i ett land är rättighetsbärare och har rätt att få sina mänskliga rättigheter uppfyllda. Staten (inklusive regioner och kommuner) och alla anställda i offentlig verksamhet är skyldighetsbärare och har till ansvar att respektera, skydda och främja rättigheterna. Staten är skyldig att skydda individens rättigheter från att kränkas av andra enskilda, och ska se till att varje människa kan förverkliga och utkräva sina rättigheter.

Sveriges regering är ytterst ansvarig för att de mänskliga rättigheterna tillgodoses i Sverige. Regeringen har även ett ansvar att göra information om de mänskliga rättigheterna tillgänglig för allmänheten.

Institutet för mänskliga rättigheter är en oberoende myndighet som ansvarar för att följa, undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.

Läs den fullständiga förklaringen om de mänskliga rättigheterna här:
https://fn.se/wp-content/uploads/2016/07/Allmanforklaringomdemanskligarattigheterna.pdf

Konventioner om mänskliga rättigheter 

ICAT – Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

ICCPR – Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

ICEDAW – Konvention om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor.

ICERD – Konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

ICESCR – Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

ICRC – Konvention om barnets rättigheter.

ICRPD – Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of Their Families (gäller inte i Sverige).

Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearance (gäller inte i Sverige).

Läs mer på FN:s MR-kontor: https://www.ohchr.org/en/instruments-listings och på Svenska FN-förbundet: https://fn.se/vi-gor/vi-utbildar-och-informerar/fn-info/vad-gor-fn/fns-arbete-med-manskliga-rattigheter/sa-skyddar-fn-de-manskliga-rattigheterna/mr-konventionerna/