Ett vittnesmål från Myanmar: 2021-03-12

Waing Waing [1]: För den burmesiska militären spelar det ingen roll vem du är – alla är en måltavla.

Framtiden för den bräckliga demokratin i Myanmar är oviss, men befolkningens dröm om en ljusare morgondag har inte slocknat.

Alltsedan militärkuppen i Myanmar inleddes för snart 3 månader sedan har landet skakats av landsomfattande demonstrationer och strejker. Folkvalda ledare har förts bort av militären, däribland statskansler Aung San Suu Kyi och president Win Myint. Överbefälhavaren Min Aung Hlaing styr för närvarande landet med järnhand. Det råder undantagstillstånd och nattliga utegångsförbud, inskränkningar av mötesfriheten och nedstängningar av kommunikationer har införts för att kväsa det folkliga motståndet. I vissa delar av landet råder det till och med krigstillstånd vilket har givit militären omfattande befogenheter.

I takt med att demonstrationerna vuxit sig större har även reaktionen från militären och polisen blivit allt mer skoningslös. Trots att demonstrationerna på det hela taget varit fredliga har militären och polisen i många fall svarat med att skjuta rakt in i folkmassor och det har också kommit ett flertal rapporter om försvinnanden och andra fysiska övergrepp mot civilbefolkningen, däribland tortyr och sexuella övergrepp. Hittills har mer än 3,200 personer gripits eller satts i fängelse och över 700 personer har dödats av militär och polis. FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i Myanmar, Tom Andrews, har konstaterat att militärens och polisens agerande numera kan klassas som brott mot mänskligheten, eftersom mycket pekar på att agerandet utgör en del av ett omfattande eller systematiskt angrepp mot civilbefolkningen.

Mitt i denna våldsspiral befinner sig Waing Waing, chef för en HBTQI-organisation i Myanmar. För några veckor sedan fick jag möjligheten att samtala med Waing Waing via Zoom – en kommunikationsväg som många av oss har blivit alltför vana vid det gångna året. När Waing Waing anslöt sig till vårt samtal hade det blivit sen eftermiddag i Yangon och likt 100,000-tals andra burmeser den dagen hade han deltagit i ännu en demonstration.

Organisationen, som är en välkänd HBTQI-organisation i landet, arbetar vanligtvis med att främja HBTQI-personers rättigheter. Detta gör de bland annat genom att verka för reformer av lagstiftningen, bistå HBTQI-personer med juridisk rådgivning, utbildning och kapacitetshöjande insatser gällande mänskliga rättigheter och sexuell läggning och könsidentitets-frågor (SOGI) för att stärka deras röster och förmåga att utkräva sina grundläggande rättigheter. Organisationen arbetar även med att utbilda poliser i mänskliga rättigheter och SOGI-frågor i syfte att bidra till en större förståelse och kunskap om dessa frågor, eftersom polisen är den institution som i stor utsträckning kränker HBTQI-personers rättigheter.

Detta är verkligen ingen lätt uppgift, eftersom diskriminering mot HBTQI-personer till stor del är sanktionerat av den rådande lagstiftningen och genomsyrar stora delar av samhället. Detta leder ofta till att HBTQI-personer nekas tillgång till allmänna resurser, däribland utbildning, arbete och hälsovård. Trots att dessa individer omfattas av rätten till jämlikhet, vilket är stadgat i den burmesiska konstitutionen, så finns det lagstiftning som bland annat kriminaliserar samkönade relationer. Detta, i kombination med en utbredd straffrihet, bidrar till att HBTQI-personer i Myanmar vars grundläggande rättigheter kränks, ofta saknar lagligt skydd och tillgång till rättsmedel.

När jag frågade Waing Waing om detta och vad han ser som de främsta utmaningarna för HBTQI-personer och hans organisations arbete framgent, medgav han kort att det finns stora utmaningar, men riktade snabbt konversationen till den rådande situationen i landet. Waing Waing berättade att sedan militärkuppen går det inte längre att bara fokusera på HBTQI-personers rättigheter, “vårt fokus måste ligga på allas mänskliga rättigheter och säkerhet i Myanmar […] för den burmesiska militären spelar det ingen roll vem du är – alla är en måltavla”. Vår organisation är en del av en större helhet – alla ingår i kampen mot militärens övergrepp, betonade Waing Waing.

Sedan militärkuppen genomfördes har organisationen helt och hållet ställt om sin verksamhet, där alla resurser nu går till att arbeta mot militären och för demokrati, fortsatte Waing Waing. Bland annat hjälper de demonstranter genom att förse dem med skyddsutrustning, munskydd, mat och vatten. Dessutom bistår de med skyddade boenden och finansiellt stöd till personer som tvingats gömma sig undan militär och polis med risk för repressalier. I takt med att militär och polis fortsätter att genomföra omfattande arresteringar av demonstranter, ser organisationen till att stötta dessa individer med juridisk vägledning, bland annat genom att skicka advokater och ombud till polisstationer och domstolar. De ser även till att dokumentera olika former av människorättskränkningar mot individer som blivit arresterade och/eller inväntar rättegång för att säkerställa tillgången på bevis vid framtida rättsprocesser. Organisationen har bland annat dokumenterat flera fall av sexuella trakasserier gentemot HBTQI-personer, berättade Waing Waing.

Denna verksamhet medför stora risker för organisationens medarbetare. Det finns ständigt en risk att bli arresterad och vi måste alltid vara försiktiga i vårt tillvägagångssätt, förklarade Waing Waing. Militären använder sig nämligen av informatörer i lokalsamhällen runt om i Myanmar som rapporterar till militären om denna sorts verksamhet, fortsatte han. Vid ett tillfälle anlände en grupp militärer till ett fängelse och hotade medarbetare som gav rådgivning till fängslade demonstranter, och de tvingades därför att avbryta sitt arbete, berättade Waing Waing.

Hur är egentligen situationen för HBTQI-personer som demonstrerar givet den diskriminering som dessa personer ofta utsätts för? Är alla som demonstrerar välkomna och finns det vissa risker för HBTQI-personer som demonstrerar? Ända sedan demonstrationerna inleddes i februari har det cirkulerat bilder på 100-tals, om inte 1000-tals demonstranter bärande på prideflaggor och skyltar med budskap som “Queers for democracy”, “Gays for democracy” och “LGBTQ4DEMOCRACY”. När jag frågade Waing Waing om detta förklarade han att det naturligtvis finns en omfattande diskriminering mot HBTQI-personer i det burmesiska samhället, men att detta är något som har varit frånvarande under demonstrationerna. Vi har snarare upplevt det motsatta – alla som är villiga att delta i protesterna välkomnas. I många fall är det även HBTQI-personer som står längst fram vid barrikaderna, vilket är något som alltid har respekterats. Vid ett demonstrationståg som anordnades av HBTQI-personer svarade omgivningen med applåder, glada tillrop och många anslöt sig till och med till protesterna, “alla är välkomna i kampen för demokrati i Myanmar”, förklarade Waing Waing.

Till sist ville jag även passa på att fråga Waing Waing om han och hans organisation har något medskick till resten av världen? Vad borde det internationella samfundet göra i det här läget? Trots att mycket pekar på att militären och polisen gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten, ett handlande som anses vara något av det grymmaste en stat kan göra sig skyldig till under folkrätten, har reaktionerna från omvärlden varit vacklande. Enligt Waing Waing måste det internationella samfundet vidta konkreta åtgärder mot militären, “det räcker inte att bara göra uttalanden och fördömanden – människor dödas dagligen – militären bryr sig inte om uttalanden och fördömanden”. EU har ett särskilt ansvar att agera med tanke på att EU sedan 2016 har utbildat den burmesiska polisen i bland annat mänskliga rättigheter och hantering av folkmassor – samma poliser som nu begår massiva övergrepp mot civilbefolkningen i landet, fortsatte han. Waing Waing betonade även att civilsamhällesorganisationer med koppling till Myanmar har en viktig roll att spela när det kommer till att sprida information om situationen i landet, eftersom det verkar finnas en stor okunskap i resten av världen om det som faktiskt händer i Myanmar. Ett av många exempel på detta är att militären rekryterar benådade fångar för att begå våldshandlingar och sprida skräck hos befolkningen, en metod som också användes av militären vid demonstrationerna 1988, förklarade Waing Waing. Enligt honom använder man sig av denna metod för att legitimera militärkuppen och kunna visa på att demonstrationerna leder till ökad kriminalitet och osäkerhet, men i själva verket handlar det bara om att militären aktivt stödjer kriminella som begår brott.

Jesper Hellsten – Fonden för mänskliga rättigheter

 

[1] Av säkerhetsskäl används inte personens eller organisationens riktiga namn.