Inget om oss utan oss! ordnade miniseminarium under MR-dagarna

Konventionen måste efterlevas och samhället ska ställas om så att funktionshinder inte uppstår, det är innebörden av att Sverige ratificerat FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD. Vi har samtidigt i Sverige en hel del kvar att göra när det gäller strukturerna för att förverkliga och implementera konventionen, bland annat ska utredningar göra konsekvensanalyser, det måste tas fram statistik så att utvecklingen går att följa och de det handlar om ska involveras aktivt – annars bryter vi mot konventionen. Med vårt projekt, Inget om oss utan oss! som kommer resultera i en bok och en digital utställning, hoppas vi sprida kunskap om konventionens framtagande och avsikt samt inspirera till samarbete för att nå förändring.

Under MR-dagarna 2022 anordnade projektet Inget om oss utan oss! ett så kallat miniseminarium. Projektet går ut på att dokumentera Sveriges och svenskars involvering i framtagandet av CRPD. Detta görs genom bland annat en bok som bygger på intervjuer med
närmare 30 personer som delger sina minnen. Seminariet var uppbyggt kring citat av tre av dem som intervjuats för boken, Hans von Axelson, Anna Bruce och Jan-Peter Strömgren. De fick alla reflektera utifrån det de själva sagt. Projektet, som finansieras av Arvsfonden och drivs av Handikapphistoriska föreningen (HHF) och Fonden för mänskliga rättigheter, avslutas under våren 2023.

Nedan återfinns citaten och en sammanfattning av de medverkandes utveckling av sina tankar.

Hans von Axelson, har sedan -94 som tjänsteman arbetat med funktionshinderfrågor
– Om du väcker mig mitt i natten och frågar “varför är konventionen viktig?”. Jo, för att den beskriver hur man i ett land måste arbeta för att förebygga strukturell diskriminering. För människor är olika. Personer som möter funktionshinder är en del av den mänskliga mångfalden. Det var det som slogs fast i konventionen.

Hans tog fasta på några nyckelord från citatet.
Måste, Sverige har ratificerat konventionen, vilket betyder att man när man fattar beslut måste fråga sig varför man gör något. Vi ska ställa om samhället så inga funktionshinder uppstår – det gör vi genom att se till att varor, byggnader, tjänster är byggda på ett bra sätt, det gör vi genom att bekämpa de fördomar och attityder som finns och det gör vi genom att ha utvecklade sociala rättigheter för personer som behöver det på grund av nedsatt funktionsförmåga.

Om man lyckas med det bekämpar man just strukturell diskriminering, en av de saker som konventionen står för – vi pratar inte bara om diskriminering i största allmänhet utan om ojämlikhet. När man jobbar med de här sakerna så skapar man förutsättningar för personer som möter funktionshinder eller personer med funktionsnedsättning.

Olika, det där med olika är lite intressant. Vi måste komma bort från att det skulle handla om perspektivträngsel och förstå att det istället är universell utformning vi ska utgå från. Det handlar om att vi ska skapa ett samhälle som är till för den mänskliga mångfalden genom att ta bort funktionshindren.

Anna Bruce, från Raoul Wallenberginstitutet
– Jag tycker det bara är funktionshinderrörelsen, funktionsrättsrörelsen, som använder konventionen på ett målinriktat sätt.
… 
– Eller så här, om det inte blir bättre, om inte till exempel varje statlig utredning som görs har en konsekvensanalys enligt CRPD. Om det är en utredning om utbildning, allmänt eller om arbete, så måste det göras en konsekvens⁠analys. Okej, som det ser ut nu, på vilket sätt lever det inte upp till CRPD? Och de förslag vi ger, på vilket sätt kommer de leda till det? 

Anna utvecklade sina tankar kring vad som behöver göras och konstaterade att strukturer för att förverkliga och implementera konventionen inte fanns på plats när konventionen började gälla i Sverige. Om utredningar som görs inte gör en konsekvensanalys utifrån funktionsrättskonventionen så kommer inte konventionen att förverkligas. Det är genom sådana styrmedel som internationella konventioner ska förverkligas, genom politik, lag, budget, utbildning och så vidare. Så länge det inte sker är det ett strukturellt hinder.

Förutom detta, är ytterligare två saker superviktiga för ett systematiskt system inom alla dessa samhällsområden som berörs. Dels handlar det om tillgång till statistik och data, har vi inte det blir det svårt att mäta om konventionen uppfylls och man kan inte heller mäta om det blir bättre över tid. CRPD är revolutionerande både vad gäller rättigheter och skyldigheter och genom att funktionsrättsrörelsen var involverad i att ta fram den. Samma sak måste göras också här i Sverige. De det berör ska aktivt involveras.

Förhoppningen är att nya MR-institutet ska utvärdera konventionen och efterlevnaden – men då måste man göra annorlunda än vad som gjorts i myndighetssverige hittills.

Jan-Peter Strömgren, ordförande för Handikapphistoriska föreningen
– Jag skulle vilja att unga personer inom funktionshinderrörelsen verkligen läser på sin historia och jobbar med att ta reda på vad alla de här personerna har gjort under resans gång som de säkert i många fall inte kan namnen på.

Det är mängder av människor både inom och utom Sverige som gjort stora insatser som kan inspirera de yngre att ta tag i olika saker.

Det skulle jag verkligen önska och drömma. Det är själva projektets idé, att få fram ett underlag som kan stimulera framförallt yngre människor när de engagerar sig i funktionshinderrörelsen. 

Jan-Peter berättade om hur han efter flera år i funktionshinderrörelsen i olika roller blev ordförande för Handikapphistoriska föreningen och att han själv deltagit i FN under framtagandet av konventionen. Han tog upp det faktum att när det gäller internationella frågor och specifikt konventionsarbetet så var den svenska rörelsen inte så aktiv i sig själv, de personer som fanns på plats från Sveriges funktionshinderrörelse var till största delen där som representanter för sina internationella organisationer. Utifrån den stora involveringen av de det berör och att så stor del av konventionen är skriven av funktionshinderrörelsen själv är det synd att inte Sverige tog större plats. En fråga som finns kvar att arbeta med är den förändrade synen på rättigheter för personer med funktionsnedsättning som måste till.
I Sverige ligger samordningen fortfarande på socialdepartementet istället för hos exempelvis statsrådsberedningen, i samklang med hela den förflyttning FN gjort från WHO. Jan-Peter avslutade med är drömmen att vår bok ska kunna inspirera kommande generationer att samarbeta och att se vikten av internationellt arbete.

Avslutningsvis bad projektledare och moderator Maria Johansson de medverkande att lyfta en sak som någon av de andra sagt. Anna Bruce valde att framhålla måste, Jan-Peter betonade att det handlar om mänskliga rättigheter och Hans hakade på Annas konsekvensanalys – ”Det är det som måste göras.”

Maria tackade de medverkande, hoppades åhörarna inspirerats till att använda konventionen och uppmanade till att hålla utkik efter boken och hemsidan.